Medinas juvel
       

FRÅGOR OCH SVAR

Ett samtal med Sherry Jones, författaren till Medinas juvel

Fråga: Hur blev du intresserad av ämnet kvinnor och islam?

Svar: På våren 2002, när USA skickade trupper in i Afghanistan, började jag höra talas om omsvängningen för landets kvinnor under talibanerna: flickor fick inte längre gå i skolan, kvinnor tvingades bära burka, fönstren i husen hade målats svarta så att kvinnorna inte skulle kunna ses utifrån och så vidare. Eftersom jag är feminist oroades jag av dessa rapporter och ville veta mer.
Jag visste på den tiden mycket lite både om kulturen i Mellanöstern och om islam, så jag läste några böcker av de amerikanska journalisterna Geraldine Brooks och Jan Goodwin om kvinnor i Mellanöstern. I de böckerna upptäckte jag att profeten Muhammed hade flera hustrur och bihustrur. Då jag inte kunde få tag i särskilt mycket information om någon av dem vaknade min lust att berätta om dem för världen.

Fråga: Du hade tolv kvinnor att välja på, vad fick dig då att bestämma dig för Aisha som huvudperson?

Svar: Jag valde inte Aisha, hon valde mig! Båda de böcker jag nämnde nyss berättade en snarlik historia om en ung flicka som stojade utomhus med gungor och gungbräden och blev inropad av sin mor för att tvätta sig i ansiktet, kamma sig och sätta på sig en ren klänning, sedan fördes hon till sovrummet för att gifta sig med en man som var nästan sex gånger så gammal som hon. Den scenen spelades upp för min inre syn gång på gång tills jag, en dag när jag tränade på gymmet, insåg att om jag inte kunde sluta tänka på Aisha så borde jag förmodligen skriva om henne.
Från början funderade jag på att ägna en del av boken åt var och en av kvinnorna där de fick berätta sina historier, men till slut trängde Aisha undan de andra med blotta styrkan i sin personlighet. Hon var en kvicktänkt, vasstungad och skarpsinnig överlevare. Och vilken kärleksaffär hon hade med sin man!

Fråga: Vad gör dig, en icke-muslim, berättigad att återge denna historia?

Svar: Jag är inte muslim, men jag är kvinna, och jag vet vilken rivalitet, längtan och hjärtesorg som kvinnor upplever i kärlekens namn. Och jag är människa, så jag vet vad kärlek och längtan och girighet och svartsjuka och fruktan är. Jag kan naturligtvis inte veta hur det var att leva eller att vara kvinna på 600-talet i det som i dag är Saudiarabien, men jag kan definitivt följa Hemingways råd och göra ett försök med hjälp av det som jag faktiskt vet. Resten är fantasi, som för alla författare. Och trots att jag inte är muslim hyser jag stor respekt och aktning för den muslimska tron, vilket jag hoppas framgår i min roman.

Fråga: Vad var din motivation för att skriva boken?

Svar: Först ville jag bara hedra dessa kvinnor genom att berätta deras historier. Sedan, när jag höll på med min research, upptäckte jag saker om Muhammed och islam som fascinerade mig. Jag började hoppas att jag genom att skriva boken skulle kunna bidra till en ökad interkulturell empati och förståelse och att jag skulle kunna stärka kvinnors situation, i synnerhet muslimska kvinnors, genom att visa att islam i grund och botten är en religion som eftersträvar jämlikhet. Jag tror att islam får ta emot mycket kritik i det avseendet när kvinnoförtrycket egentligen snarare beror på männens osäkerhet än någonting som Muhammed förespråkade. Enligt det jag har läst var han i själva verket för kvinnornas jämställdhet.

Fråga: I din bok är Muhammed, Guds profet, en man med starka fysiska begär men också en man som låter sig förföras av makten. Ali, som vördas av shiiterna, utmålas som en impulsiv, fientligt inställd och aningen omogen ung man. Muhammeds dotter Fatima, som också vördas av shiiterna, framstår som svartsjuk och osympatisk och fylld av habegär gentemot sin far. Är du orolig för att muslimer ska ta anstöt av ditt sätt att framställa vissa personer och händelser?

Svar: Kom ihåg att det här är Aishas berättelse, återgiven ur hennes synvinkel. Hon var svartsjuk på Muhammeds andra hustrur och måste ha känt sig kritisk till hans beslut att gifta sig gång på gång. Hennes relation till såväl Ali som Fatima utmärktes också av antagonism. Till slut drabbade Aisha och Ali samman i det första islamiska inbördeskriget som resulterade i uppdelningen i sunniter och shiiter. Så naturligtvis framställs inte dessa gestalter på ett smickrande sätt! I uppföljaren till Medinas juvel, som är nästan färdig, fortsätter berättelsen om islams utveckling sedd ur olika synvinklar, både Aishas och Alis. Läsarna kommer alltså att få mycket mer nyanserade och sympatiska porträtt av både Ali och Fatima, som han gifte sig med.

Fråga: Har du tagit dig litterära friheter med fakta i den här boken?

Svar: Ja! Jag har aldrig läst något om att Aisha kunde hantera ett svärd, men jag ville visa att en del kvinnor faktiskt deltog i de första islamiska striderna under Muhammed. Det var inte vanligt, men det förekom. Dessutom symboliserar svärdet Aishas styrka, och längre fram i livet ledde hon faktiskt soldaterna i Kamelslaget mot Ali.
Aisha blev inte heller förlovad med Safwan när hon föddes, utan med sonen till en av hennes fars vänner. Och hennes strävan efter att bli khatun, haremets första dam, är påhittad. Khatun var en företeelse som jag snappade upp när jag läste om turkiska harem under senare tider. Men jag vet att Aisha var mycket tävlingsinriktad gentemot Muhammeds andra hustrur, så jag införde denna speciella tävlan för att illustrera de problem hon hade att tampas med som Muhammeds yngsta hustru och som en kvinna som älskade sin man högt och led av hans polygami.
De flesta av de friheter jag tagit mig har att göra med hustrurna eftersom jag inte kunnat få tag i särskilt många detaljer om de flesta av dem. De saker jag fått fram rör huvudsakligen vad de gjorde, inte varför. Jag blev tvungen att hitta på motiv, vilket jag som skönlitterär författare var glad att jag kunde göra.

Fråga: Hur kan du säga att Muhammed hjälpte kvinnor när han hade ett så stort harem? Var inte det att brista i respekt mot sina hustrur?

Svar: Många forskare och muslimer hävdar att Muhammed gifte sig av politiska och inte personliga skäl. Visst, men nästan alla hans hustrur och bihustrur förmodas ha varit mycket vackra, vilket säger mig att han även kan ha haft personliga skäl att ingå dessa äktenskap.
Jag tror att dessa seder, som är så främmande – och oacceptabla – för oss i dag bör betraktas i det sammanhang som utgjordes av den tid och den kultur där de förekom. De mäktigaste männen – klanhövdingar, kungar – hade många hustrur, vilket var ett tecken på deras makt. Muhammed försökte kanske också etablera sig som en mäktig man – för att överleva i en krigarkultur, för att sprida islam och därmed frälsa själar eller för att få politisk makt.
De hustrur som älskade Muhammed, som Aisha, måste ha funnit dessa giftermål påfrestande. Historiska redogörelser är fulla av anekdoter om hur konkurrensinriktad hon var gentemot de andra hustrurna, men alla har jag inte kunnat använda mig av. En som jag tyckte var underbar var historien om ”honungsknepet”. Muhammed tillbringade omåttligt mycket tid tillsammans med en av sina hustrur – en del redogörelser säger Hafsa, andra Zaynab. Vanligtvis var han mycket pliktmedveten när det gällde att fördela tiden lika mellan sina hustrur, så Aisha förstod att det fanns en eller annan förmildrande omständighet. Hon upptäckte att den andra hustrun hade en honungskruka – någonting mycket sällsynt och värdefullt och en av de få utsvävningar Muhammed unnade sig.
Aisha som visste att Muhammed var mycket petnoga med sin personliga hygien låtsades nästa gång han besökte henne att hans andedräkt luktade förfärligt. ”Vad har du ätit?” frågade hon. Hon fick ett par av sina medhustrur, bland dem Sawdah, att ställa samma fråga. Förödmjukad vägrade Muhammed att röra honungen i fortsättningen och slutade tillbringa så mycket tid hos dess ägare. Men Sawdah drabbades av skuldkänslor och bekände – varpå Aisha råkade illa ut. Det hände när Aisha var en ung flicka, men hon antas ha använt andra, mer sofistikerade medel senare för att förmå Muhammed att tappa intresset för andra kvinnor.

Fråga: Vad hoppas du att läsarna ska ta med sig från boken?

Svar: Jag hoppas att de som läser Medinas juvel kommer att roas och känna sig upplyfta och inspireras att ta kontroll över sitt eget öde samt känna empati mot denna andra kultur som vi i Västerlandet vet så lite om, men som vi har en tendens att demonisera på grund av kriget i Mellanöstern. Muslimer, kristna, judar, ateister, buddhister – vi är alla människor med behov, önskningar och rädslor som alla är ”skapade av samma själ”. Ju förr mänskligheten kan acceptera enheten, desto snarare kommer vi att få uppleva paradiset redan här på jorden. För paradiset betyder att ständigt leva i Guds närvaro, och som det står i Bibeln: ”Gud är kärleken.”

    
   
     
Copyright © Earbooks AB 2009